D-Day!
Då var det dags för det efterlängtade äventyret i tunnelsystemet. Så efter en stadig(?) frukost på hotellet så gav vi oss av till det ställe där det skulle finnas en bättre ingång än gårdagen. Tunnelsystemet är på drygt 30km, men vi skulle inte gå i riktigt hela, men i gengäld så skulle vi ju alltid tillbaka samma väg så alla sträckor blev ju det dubbla. Men vi räknade med att gå minst 15km och att det skulle ta allt mellan 7-12timmar.Så vi hade laddat med vatten, matsäck och batterier.
Vi tog oss in vid PzW 724 efter att ha tagit cachen utanför. Man kommer in i bunkern och sedan tog vi oss till våningen längst ner 3-4 våningar ner. Sedan kom vi till ett ”trapphus” och då var det säkert minst 6våningar till ner till själva tunnelsystemet som sammanbinder alla befästningar. I tunneln har det gått smalspårig järnväg som man fraktat materiel och manskap mellan dom olika befästningarna, ett antal stationer fanns även i tunnelsystemet.
Redo att ge sig in.
Ett sista meddelande till yttervärlden
Par instabila plankor över ett schakt.
Väl nere så var det betydligt torrare än befarat, så med gummistövlar eller bra kängor var det inga problem att ta sig fram. Det var några passager som det blev mer balansgång för Wellner och Patrik som hade kängor men dom kunde alltid stötta sig mot oss med lite bättre val av fotdorn.
Nedan, dom höga schakten med trapphusen ner till tunnelsystemet.
Vi började med att gå mot A8 Ost för att ta den cachen i den änden av tunneln. Där fick vi gå upp igen i ett liknande trapphus ca 6-våningar till en befästning och där letade vi igenom dom övre våningarna tills vi upptäckte att vi gått upp i A8 West, så då var det bara att ta sig ner igen i tunneln och hitta rätt uppgång och så började det om med ett nytt trapphus och 6-våningar… Men då kunde vi hitta cachen direkt.
Sedan var det samma väg tillbaka en bit och ut i huvudtunneln vid stationen ”Dora”. Där var cachen [DORA] och den var placerad på en balk i taket, tanken var väl att den skulle tas med klätterutrustning, den var visserligen med men för att spara tid gjorde vi en repris på 1:a dagen vid kraftstationen och Wellner offrade sig så jag fick stå på hans axlar och jag kunde då nå burken med hjälp av lite ninja skills.
Sedan svängde vi söderut till stationen ”Emma” och ut till befästningen PzW 723 där gick det inte att ta sig upp till markytan utan det fanns endast en del rum nere i nivån med tunnelsystemet då trapphuset var raserat. Coco_c kunde snart fiska fram burken från det troliga gömstället. Nu hade vi nått den sydligaste punkten vi tänkt besöka då vi inte sett att det fanns några cacher i tunnlarna längre söderut, troligtvis för att i den södra ändan huserar ett museum i tunnlarna.
Så vi vände norrut igen passerade stationen ”Dora” där tunneln till vår in/utgång var belägen och fortsatte till stationen ”Cezar” där vi svängde av till PzW 728 där det skulle finnas totalt tre cacher. PzW 728 – Deep Down och downward before A63 båda arkiverade men verkade som burkarna fanns kvar och loggbara. Den första räknade vi ut att den skulle vara i en brunn! Japp, här längst ner i tunnelsystemet 6-9 våningar ner under marken fanns en brunn som säkert var 15-20m djup, som tur var den torrlagd och det fanns stegpinnar att klättra ner på, låt gå för att dom var lite rostiga och ca 80år gamla men dom höll fint att klättra ner på det var bara dom sista stegpinnarna som var genomrostade troligtvis för att dom i perioder legat i vatten. Men det var inte värre än att jag kunde ta mig ner och snart hade jag loggat cachen. Sedan var det bara att ta sig upp och leta efter den andra efter lite dividerande och läsning av beskrivning och loggar så insåg vi att den cachen också skulle vara i exakt samma brunn! Så det var bara att klättra ner igen för undertecknad och rota runt i bråte, tegelstenar och annat men det fanns bara en burk där nere. Det kändes lite surt. Men det skulle bli värre då vi senare kom upp till markytan var Coco_c snabb att logga den vi hittade. Men när vi andra några dagar senare skulle logga den var den låst för loggning 😦
På botten
Låååååångt ner….
Jag som var så nära….
På botten
Jag som var så nära….
Låååååångt ner….
Den tredje cachen var A 63 / genuine T5 / BeNIETO PERZanowski den satt i tunneltaket och här var tunneln kanske 5-6m hög. Här kom den medhavda klätterutrustningen till pass, den hade också tagits med just i åtanke för denna cachen. Det var lite lurigt att få repet på plats runt en liten rostig järnbygel i taket, men med hjälp av en lång pinne gjord av svajig ståltråd som låg på platsen gick det vägen efter några försök. Jag var förste man att klättra upp för att logga cachen och det gick utan missöden.
Sedan var det dags för cachen Strzelnica ”Cezar” som vi fick leta en bra stund efter då den skulle ligga under en av plattorna som var golvbeläggning i större delen av utrymmena runt stationen. Men jag kunde till slut stoltsera med en hittad burk! I tunnlarna fanns det en hel del fladdermöss, fast vi såg nog tyvärr fler döda än levande. Vi hade några som flög mellan oss ibland när vi gick i trängre tunnlar liksom gårdagen, men dom flesta såg vi mer på håll i ljuskäglorna från ficklamporna.
Sedan tog vi oss ut till PzW 730 och 727. Festungsfront Oder-Warthe-Bogen, PzW 730 som var cachen som gjorde att jag fick ögonen på denna enorma försvarsanläggning. PzW 727 / Ostwall (MRU). På väg till dessa två cacher kurrade det lite i magarna och vi tänkte so om någon av dessa befästningarna hade lämpligt ställe för att inta dagens lunch. Men inget av ställena var speciellt inbjudande med blöta golv och allmänt ofräscht så på väg tillbaka till huvudtunneln så stannade vi vi en liten uppgjord ”lägerplats” som tidigare besökare verkade ha gjort i ordning lite, det fanns lite provisoriska sittplatser och ett stort provisoriskt bord av bråte. Så här slog vi oss ner en stund och värmde vatten på gaskök och fixade lunch på turmat innan vi avslutade med kaffe och kaka. En välbehövlig paus efter ca drygt fyra timmar här nere i underjorden.
Stärkta av maten fick vi ny energi att fortsätta vi fortsatte upp till stationen ”Otto” och cachen med samma namn, som undertecknad hittade efter ett tag på ett ställe som vi tidigare letat på.
Vi hittade en handgranat(?) men vi vågade inte röra den.
Vi traskade vidare i tunnlarna till PzW 736 / Ostwall (MRU) där det var ett nytt ”trapphus” för att ta sig upp till själva befästningen, många trappsteg blev det. Panzerwerk 739 var den cache som låg längst norr ut i tunnelsystemet, det tog slut här. Denna cachen letade vi lite onödigt länge efter då vi tolkade hinten lite annorlunda. Men efter att ha givit upp så hittade vi den ändå på ett helt annat ställe än där vi koncentrerat vårt letande.
Nu var det bara att traska hela vägen tillbaka dit vi kommit in, det fanns visserligen minst två utgångar som var närmare, dels den låga gången från gårdagen och ett litet hål att pressa sig igenom i en av befästningarna, men då skulle vi komma ut mitt i landsbygden med skog och åkrar och en rejäl omväg för att ta oss tillbaka till bilen. Så det var bara att knalla på i tunneln vissa delar var helt torra andra några centimeter med vatten. På en lång sträcka i huvudtunneln gick man i en sörja av vatten och lecakulor vilket skapade ett rejält klafsande ljud som gjorde det svårt att prata om man inte stod still.
Karta över tunnlarna.
Lågt i tak…
….högt i tak.
Batman, en av många
Skottglugg för bakhåll i tunneln.
Halvvägs tillbaka till utgången inser vi att vi missat ta nästa steg på letterboxen QRed Alarm! QRed Alarm! som låg i norra änden av tunnelsystemet, vi var ganska trötta efter att ha varit här nere i tunnlarna hela dagen så det blev en kort överläggning om hur vi skulle göra. Hade cachen varit en tradd så hade vi nog skippat den, men nu var det en letterbox och dels så hade vi ju redan kämpat med några steg till den kvällen innan och dels så behövde övriga sällskapet den för att få ihop fyra olika cache typer denna dagen för den challenge vi loggade på nerresan. Så vi vände tillbaka norrut i tunneln igen. Som tur var delsteget lätthittad när vi väl var på rätt ställe, nu var det bara finalen kvar och den låg på utsidan.
Så vi gjorde ett nytt försök för att ta oss ut igen, vi hade en myst till som vi letade efter i tunnelsystemet som vi inte hittade, troligtvis därför vi misstolkat informationen i den.
Man inser att tyskarna fick det hett om öronen, vad jag läst så fördröjde denna försvarslinje ryssarna endast tre dagar, så dom manglade i princip över stället vilket vi kunde se spår ifrån.
Men efter nästan exakt 9 timmar och 31180 steg var vi ute igen i solen, mycket nöjda med vad vi åstadkommit och upplevt i underjorden. Gasköket åkte fram med en gång och vi tog en välbehövlig kafferast i solskenet. Innan vi bytte om och packade in oss i bilen för att ta finalen på Letterboxen. Finalen kunde hittas lätt som tur var med tanke på alla strapatser vi haft med den, den hade en riktigt snygg välgjord stämpel som gjorde att man nästan önskade att man hade en egen letterbox bok för stämplar.
Kommunikationen med omvärden återupptas.
Vi avslutade med att logga Pz.W.733 – Xlud NIE W SYSTEMIE! och Panzerwerk 728 som båda låg uppe på markytan över tunnelsystemet, här var befästningarna rejält söndersprängda och låg mitt i snårskogen med massa klängväxter så det såg nästan ut som Mayaruiner. Vi kunde se ner i schakten där det varit trapphus och hissanordning för ammunitionen till kanonerna, så det gällde att se sig för så man inte trillade ett par våningar ner i tunneln… Finalen på sista cachen var placerad i ett träd, en förarglig felräkning gjorde att jag klättrade upp i fel träd innan misstaget uppdagades, när väl rätt koordinater och rätt träd hittats så kunde vi se burken från marken innan jag klättrade upp denna gången.
Nu var klockan halv nio på kvällen och vi var ganska trötta och hungriga, planen var egentligen att fortsätta ett antal timmar till efter att vi ätit middag. Men då den enda restaurangen som låg i närheten var stängd fick vi åka tillbaka till stan där hotellet låg och gick luften ur oss så vi bestämde att avsluta när vi nu låg på topp. Så bilen lämnades på hotellet, inköp av diverse dryckesvaror gjordes på Lidl innan vi satte oss på en pizzeria bredvid hotellet och avnjöt middag med varsin stor kall öl innan vi gick till hotellet för att avsluta dagen med sedvanlig genomgång av dagen gjorda äventyr, morgondagens förväntade och den obligatoriska ölprovningen av de lokala producenterna.
Dagen hade bjudit på mycket tunnlar men det skulle visa sig att morgondagen bjöd på nya spännande och mer krävande utmaningar…
Djurets Blogg 