D-Day!

Då var det dags för det efterlängtade äventyret i tunnelsystemet. Så efter en stadig(?) frukost på hotellet så gav vi oss av till det ställe där det skulle finnas en bättre ingång än gårdagen. Tunnelsystemet är på drygt 30km, men vi skulle inte gå i riktigt hela, men i gengäld så skulle vi ju alltid tillbaka samma väg så alla sträckor blev ju det dubbla. Men vi räknade med att gå minst 15km och att det skulle ta allt mellan 7-12timmar.Så vi hade laddat med vatten, matsäck och batterier.

462px-MRU_schemat_podziemi.svg

Vi tog oss in vid PzW 724 efter att ha tagit cachen utanför. Man kommer in i bunkern och sedan tog vi oss till våningen längst ner 3-4 våningar ner. Sedan kom vi till ett ”trapphus” och då var det säkert minst 6våningar till ner till själva tunnelsystemet som sammanbinder alla befästningar. I tunneln har det gått smalspårig järnväg som man fraktat materiel och manskap mellan dom olika befästningarna, ett antal stationer fanns även i tunnelsystemet.

Väl nere så var det betydligt torrare än befarat, så med gummistövlar eller bra kängor var det inga problem att ta sig fram. Det var några passager som det blev mer balansgång för Wellner och Patrik som hade kängor men dom kunde alltid stötta sig mot oss med lite bättre val av fotdorn.

Nedan, dom höga schakten med trapphusen ner till tunnelsystemet.

Vi började med att gå mot A8 Ost för att ta den cachen i den änden av tunneln. Där fick vi gå upp igen i ett liknande trapphus ca 6-våningar till en befästning och där letade vi igenom dom övre våningarna tills vi upptäckte att vi gått upp i A8 West, så då var det bara att ta sig ner igen i tunneln och hitta rätt uppgång och så började det om med ett nytt trapphus och 6-våningar… Men då kunde vi hitta cachen direkt.

Sedan var det samma väg tillbaka en bit och ut i huvudtunneln vid stationen ”Dora”. Där var cachen [DORA] och den var placerad på en balk i taket, tanken var väl att den skulle tas med klätterutrustning, den var visserligen med men för att spara tid gjorde vi en repris på 1:a dagen vid kraftstationen och Wellner offrade sig så jag fick stå på hans axlar och jag kunde då nå burken med hjälp av lite ninja skills.

Sedan svängde vi söderut till stationen ”Emma” och ut till befästningen PzW 723 där gick det inte att ta sig upp till markytan utan det fanns endast en del rum nere i nivån med tunnelsystemet då trapphuset var raserat. Coco_c kunde snart fiska fram burken från det troliga gömstället. Nu hade vi nått den sydligaste punkten vi tänkt besöka då vi inte sett att det fanns några cacher i tunnlarna längre söderut, troligtvis för att i den södra ändan huserar ett museum i tunnlarna.

Så vi vände norrut igen passerade stationen ”Dora” där tunneln till vår in/utgång var belägen och fortsatte till stationen ”Cezar” där vi svängde av till PzW 728 där det skulle finnas totalt tre cacher. PzW 728 – Deep Down och downward before A63 båda arkiverade men verkade som burkarna fanns kvar och loggbara. Den första räknade vi ut att den skulle vara i en brunn! Japp, här längst ner i tunnelsystemet 6-9 våningar ner under marken fanns en brunn som säkert var 15-20m djup, som tur var den torrlagd och det fanns stegpinnar att klättra ner på, låt gå för att dom var lite rostiga och ca 80år gamla men dom höll fint att klättra ner på det var bara dom sista stegpinnarna som var genomrostade troligtvis för att dom i perioder legat i vatten. Men det var inte värre än att jag kunde ta mig ner och snart hade jag loggat cachen. Sedan var det bara att ta sig upp och leta efter den andra efter lite dividerande och läsning av beskrivning och loggar så insåg vi att den cachen också skulle vara i exakt samma brunn! Så det var bara att klättra ner igen för undertecknad och rota runt i bråte, tegelstenar och annat men det fanns bara en burk där nere. Det kändes lite surt. Men det skulle bli värre då vi senare kom upp till markytan var Coco_c snabb att logga den vi hittade. Men när vi andra några dagar senare skulle logga den var den låst för loggning 😦

Den tredje cachen var A 63 / genuine T5 / BeNIETO PERZanowski den satt i tunneltaket och här var tunneln kanske 5-6m hög. Här kom den medhavda klätterutrustningen till pass, den hade också tagits med just i åtanke för denna cachen. Det var lite lurigt att få repet på plats runt en liten rostig järnbygel i taket, men med hjälp av en lång pinne gjord av svajig ståltråd som låg på platsen gick det vägen efter några försök.  Jag var förste man att klättra upp för att logga cachen och det gick utan missöden.

Sedan var det dags för cachen Strzelnica ”Cezar” som vi fick leta en bra stund efter då den skulle ligga under en av plattorna som var golvbeläggning i större delen av utrymmena runt stationen. Men jag kunde till slut stoltsera med en hittad burk! I tunnlarna fanns det en hel del fladdermöss, fast vi såg nog tyvärr fler döda än levande. Vi hade några som flög mellan oss ibland när vi gick i trängre tunnlar liksom gårdagen, men dom flesta såg vi mer på håll i ljuskäglorna från ficklamporna.

Sedan tog vi oss ut till PzW 730 och 727. Festungsfront Oder-Warthe-Bogen, PzW 730 som var cachen som gjorde att jag fick ögonen på denna enorma försvarsanläggning. PzW 727 / Ostwall (MRU). På väg till dessa två cacher kurrade det lite i magarna och vi tänkte so om någon av dessa befästningarna hade lämpligt ställe för att inta dagens lunch. Men inget av ställena var speciellt inbjudande med blöta golv och allmänt ofräscht så på väg tillbaka till huvudtunneln så stannade vi vi en liten uppgjord ”lägerplats” som tidigare besökare verkade ha gjort i ordning lite, det fanns lite provisoriska sittplatser och ett stort provisoriskt bord av bråte. Så här slog vi oss ner en stund och värmde vatten på gaskök och fixade lunch på turmat innan vi avslutade med kaffe och kaka. En välbehövlig paus efter ca drygt fyra timmar här nere i underjorden.

Stärkta av maten fick vi ny energi att fortsätta vi fortsatte upp till stationen ”Otto” och cachen med samma namn, som undertecknad hittade efter ett tag på ett ställe som vi tidigare letat på.

Vi hittade en handgranat(?) men vi vågade inte röra den.

38422358_628584574190348_2398292175965126656_n

Vi traskade vidare i tunnlarna till PzW 736 / Ostwall (MRU) där det var ett nytt ”trapphus” för att ta sig upp till själva befästningen, många trappsteg blev det. Panzerwerk 739 var den cache som låg längst norr ut i tunnelsystemet, det tog slut här. Denna cachen letade vi lite onödigt länge efter då vi tolkade hinten lite annorlunda. Men efter att ha givit upp så hittade vi den ändå på ett helt annat ställe än där vi koncentrerat vårt letande.

Nu var det bara att traska hela vägen tillbaka dit vi kommit in, det fanns visserligen minst två utgångar som var närmare, dels den låga gången från gårdagen och ett litet hål att pressa sig igenom i en av befästningarna, men då skulle vi komma ut mitt i landsbygden med skog och åkrar och en rejäl omväg för att ta oss tillbaka till bilen. Så det var bara att knalla på i tunneln vissa delar var helt torra andra några centimeter med vatten. På en lång sträcka i huvudtunneln gick man i en sörja av vatten och lecakulor vilket skapade ett rejält klafsande ljud som gjorde det svårt att prata om man inte stod still.

Halvvägs tillbaka till utgången inser vi att vi missat ta nästa steg på letterboxen QRed Alarm! QRed Alarm! som låg i norra änden av tunnelsystemet, vi var ganska trötta efter att ha varit här nere i tunnlarna hela dagen så det blev en kort överläggning om hur vi skulle göra. Hade cachen varit en tradd så hade vi nog skippat den, men nu var det en letterbox och dels så hade vi ju redan kämpat med några steg till den kvällen innan och dels så behövde övriga sällskapet den för att få ihop fyra olika cache typer denna dagen för den challenge vi loggade på nerresan. Så vi vände tillbaka norrut i tunneln igen. Som tur var delsteget lätthittad när vi väl var på rätt ställe, nu var det bara finalen kvar och den låg på utsidan.

Så vi gjorde ett nytt försök för att ta oss ut igen, vi hade en myst till som vi letade efter i tunnelsystemet som vi inte hittade, troligtvis därför vi misstolkat informationen i den.

Man inser att tyskarna fick det hett om öronen, vad jag läst så fördröjde denna försvarslinje ryssarna endast tre dagar, så dom manglade i princip över stället vilket vi kunde se spår ifrån.

DSC_0698

Men efter nästan exakt 9 timmar och 31180 steg var vi ute igen i solen, mycket nöjda med vad vi åstadkommit och upplevt i underjorden. Gasköket åkte fram med en gång och vi tog en välbehövlig kafferast i solskenet. Innan vi bytte om och packade in oss i bilen för att ta finalen på Letterboxen. Finalen kunde hittas lätt som tur var med tanke på alla strapatser vi haft med den, den hade en riktigt snygg välgjord stämpel som gjorde att man nästan önskade att man hade en egen letterbox bok för stämplar.

Vi avslutade med att logga Pz.W.733 – Xlud NIE W SYSTEMIE! och Panzerwerk 728 som båda låg uppe på markytan över tunnelsystemet, här var befästningarna rejält söndersprängda och låg mitt i snårskogen med massa klängväxter så det såg nästan ut som Mayaruiner. Vi kunde se ner i schakten där det varit trapphus och hissanordning för ammunitionen till kanonerna, så det gällde att se sig för så man inte trillade ett par våningar ner i tunneln… Finalen på sista cachen var placerad i ett träd, en förarglig felräkning gjorde att jag klättrade upp i fel träd innan misstaget uppdagades, när väl rätt koordinater och rätt träd hittats så kunde vi se burken från marken innan jag klättrade upp denna gången.

Nu var klockan halv nio på kvällen och vi var ganska trötta och hungriga, planen var egentligen att fortsätta ett antal timmar till efter att vi ätit middag. Men då den enda restaurangen som låg i närheten var stängd fick vi åka tillbaka till stan där hotellet låg och gick luften ur oss så vi bestämde att avsluta när vi nu låg på topp. Så bilen lämnades på hotellet, inköp av diverse dryckesvaror gjordes på Lidl innan vi satte oss på en pizzeria bredvid hotellet och avnjöt middag med varsin stor kall öl innan vi gick till hotellet för att avsluta dagen med sedvanlig genomgång av dagen gjorda äventyr, morgondagens förväntade och den obligatoriska ölprovningen av de lokala producenterna.

Dagen hade bjudit på mycket tunnlar men det skulle visa sig att morgondagen bjöd på nya spännande och mer krävande utmaningar…

 

 

Denna dagen var en lång transportsträcka, givetvis med en del intressanta stopp på vägen. Inga måste ställen idag, men Himmlers högkvarter och Lufftwaffes högkvarter på östfronten var två ställen som låg högt upp på prioriteringslistan för resan.

Himmlers högkvarter blev första stoppet. Det ligger drygt två mil från Varglyan, han fick tydligen inte hålla till med dom andra höjdarna där av någon anledning. Det enda som finns kvar är Himmlers bunker av typ A, dvs liknande dom som vi såg dagen innan vid Varglyan. Förmodligen fanns betydligt fler byggnader i området under kriget men dessa är nu borta. Hit hade vi nog inte hittat om det inte var för cachen för det var obetydligt skyltat hit, en liten anonym skylt vid vägen. På platsen fanns dock en stor informationstavla sponsrad av EU, dock bara på Polska av någon märklig anledning.

Cachen Kwatera Himmlera var gömd inne i bunkern som även huserade ett par fladdermöss som flög omkring där inne. Vi lät oss inte bekomma av dom.

Nästa stopp Grobowiec Steinertówvisade sig vara en krypta av något slag från 1800-talet som låg helt ensam i ödemarken, det stod två kistor i kryptan med två kroppar i som man kunde se då man av någon anledning lämnat locken på glänt. Riktigt spöklikt ställe, glad att man var där i dagsljus. Klicka upp högra bilden nedan och förstora upp den så ser man tydligt ett ben och knäppta händer på magen i den övre kistan.

Då vi låg lite efter i tidsschemat så hoppade vi över några cacher på vår lista, i gengäld stannade vi vid Piramida w Rapie som visade sig vara ytterligare en krypta dock från sent 1700-tal , i denna låg det lite fler kistor, även här var några av locken på glänt men vi kunde inte se ner i kistorna från dom gluggarna vi tittade in i.

På väg till nästa ställe en övergiven herrgård, så var vi mindre än 500m från gränsen till Kaliningrad, vi skulle under fortsättningen av dagen åka parallellt och väldigt nära gränsen en ganska bra bit. Den övergivna herrgården Traditional Geocache Dwór w Mieduniszkach Wielkich  visade sig vara i ganska förstörd skick, det var bara några rum som inte var in rasade på 1:a våningen, men källaren var intakt och det var säkert 20-talet rum i källaren, med några sällskapsrum, massa förrådsutrymmen och även dusch utrymme. Ett sällskapsrum med maffig mosaik på väggarna. Det fanns också flera uthus och lador kvar, men vi hade tyvärr inte tid att titta närmare på dom.

Vägen längs med gränsen bestod av kullersten, vilket gjorde att det inte gick att köra speciellt fort på den då det kändes som att köra på en tvättbräda.

DSC_0061_1

Sedan kom vi till dagens huvudmål, Lufftwaffe och Görings högkvarter Robinson på östfronten Luftwaffe HQ: Göring’s bunker OKL Robinson. Jag hade väl räknat med lite fler bunkrar att besöka på platsen, vi hittade en oförstörd bunker, några källare ruiner men inte så mycket mer. Dock så hittade vi resterna av en granat i skogen, troligen från en granatkastare som fick följa med hem.

På en informationstavla på platsen fanns det utmärkt en plats där man avfyrat V2-raketer. Kartan var inte jätte tydlig, men vi gjorde ett försök att hitta rätt plats, efter att frågat en lokal joggare om vart vi befann oss på kartan letade vi på helt fel håll, det visade sig när vi kom tillbaka till parkeringen att det fanns en skylt i andra änden av parkeringen som visade åt rätt håll. När vi kom till platsen hittade vi tre bunkrar och ruiner av avfyrningsrampen allt täckt av sly, trots att det var skyltat hit höll man alltså ingen ordning på växtligheten och det kändes som vi var dom ende som besökt stället på dom senaste 5-10 åren.

Det var hög tid för lunch så vi åkte in till centrum och intog en vällagad polsk schnitzel. Och ett snabbt besök i en liten butik för att fylla på öl och snacks förrådet.

Vi hade hoppats på en FTF eller åtminstone något intressant ställe då Old grange Kolniszki , denna cachen med UE attribut var ologgad efter publicering 11 dagar tidigare. Det visade sig att vi kom till en stengrund med meterhöga brännässlor i massor överallt runt om och att cachen redan var FTF:ad, givetvis var cachen även reggad som lämplig för barn, jojo, med dom brännässlorna….

Nästa stopp var Górne: ruiny kościoła ewangelickiego en tegel kyrka från tidigt 1600-tal som blev lagd i ruiner under kriget. Cachen var en T5:a och det kändes lite osäkert att klättra i i tegelväggarna med massa lösa tegelstenar som kunde lossna och ramla ner. Det visade sig dock att cachen låg så att det räckte att knappt stå på tå för att kunna komma åt den som tur var.

Vi kom till ytterligare en kyrkoruin Au coin där visade det sig att vi inte var ensama, utan en man höll på att fotografera två unga kvinnor inne i ruinen, då vi hade vår nolla utanför kunde vi leta ostört, men cachen gick inte att finna. Så vi gav upp, Wellner tyckte ändå att vi skulle titta på ruinen så vi gick en sväng runt och då såg jag något misstänkt på helt andra sidan kyrkan och kunde hitta den åtråvärda cachen. Det fanns även en cache strax bredvid vid en bunker från senare delen av kriget som tyskarna hastigt byggt i försvaret under reträtten på östfronten.

Ytterligare en lite bunker besöktes innan vi kom till Ostatni bastion – The Last Stand en liten större bunker som Tyskarna började bygga 1940 som en rökridå mot ryssarna att dom tänkte sätta gränsen här, men 1941 avbröts arbetet i och med anfallet mot Sovjet. 1944 fick man dock bråttom att bygga färdigt ställningen då man retirerade på östfronten.

Sedan var det dags att passera gränsen och åka in i Litauen med pass ångest, men vi klarade oss även denna gången och blev inte stoppade. Det stod märkliga torn längs gränsen, frågan är hur dom är tänkt att användas?

Första stället var ett gammalt bevakningstorn för gränsen till Polen, där cachen givetvis var placerad högst upp till vår lycka. Aplink Lietuva – Reketijos užkarda

Ett stenkast bort låg nästa cache vid en bro som nog var dimensionerad för stridsvagnar, här såg vi en växt med pungkuls frukter.

DSC_0133

På vår fortsatta väg dök det upp en bunker bredvid vägen som vi inte hade på vår lista, 3rd Bunker – Rudamina ”Molotov line” det blev givetvis ett stopp här i solnedgången och uttrycket ”Bunker i solnedgång” myntades som vi sedan drog paralleller till resten av resan då det blev många bunkrar av olika slag på denna trippen. Denna bunker var del ev en försvarslinje som Sovjet höll på att bygga när dom blev anfallna av Nazityskland, man hade bara hunnit bygga färdigt 5% av dom planerade befästningarna längs försvarslinjen.

DSC_0139

När vi väl kom fram till Druskininkai och vårt boende på ett kurortshotell så var det sen kväll. Byggnaden vi inrymdes i kändes som den var från sent 1800-tal och troligen varit förläggning under de båda krigen. Efter en snabb incheckning promenerade vi bort till centrum där det var fullt drag med någon form av stadsfest med en stor scen och tydligen någon väldigt populär artist som uppträdde. Vi hittade en öppen restaurang där vi kunde inta middag och när vi var färdiga var festen utanför på upphällningen, så efter någon öl i ett stånd där återvände vi till hotellet för en lite kortare ölprovning än dagen innan då klockan närmade sig midnatt. Sedan var det sängen då resans tredje och sista huvudmål väntade dagen efter….